Mats Offerlind’s WebBlogg VemStyrDittLiv

Jag satt och lyssnade på sommarprogrammet på radions P1 och det var en kvinna som pratade, jag vet inte hennes namn för jag kom in mitt i det. Hon talade om hur hon hade, eller rättare sagt inte bearbetat sin pappas död på rätt sätt, jag kom plötsligt att tänka på min pappa som dog när jag precis fyllt 16 år. Min pappa dog när han var fyrtiofyra år gammal och jag var som sagt sexton. Jag satt där och tänkte idag är jag femtio år, jag är med andra ord sex år äldre än han var när han dog! En märklig tanke, när jag tänker på honom nu så är det precis som det var när han dog, han var vuxen och min förebild och jag var ett barn. En mycket konstig tanke skulle vara att tänka att vi skulle träffas nu, han 44 år och jag 50 år och hans son!

När jag drömmer om honom på nätterna så är det precis som om det egentligen inte finns tid och år, jag ser honom som att han är min pappa och jag är varken barnets eller den vuxna jag är idag och det verkar så naturligt.

Jag tänker många gånger på hur det skall bli den dagen vi träffas igen, kommer jag som kanske 90 år att se min pappa som dog så ung fortfarande som min pappa, men så ung?

Jag tror att det är likt drömmen, det finns ingen tid och därmed ålder, det är vi människor som skapat tid och ålder. Så när jag träffar min pappa igen så blir det som i drömmen.

Jag tror att vi människor generellt inte tar vara på våra drömmar, jag är säker på att det kommer att bli som i min dröm när jag träffar min pappa igen, det finns ingen tid och ålder.

Om du generellt tänker så om det som händer runt dig, tror du då att ditt liv skulle kunna komma upp till en annan nivå?